ÖKENRÅTTA

GERBIL

Den mongoliska ökenråttan (Meriones unguiculatus) är en liten gnagare som hör hemma i ökentrakterna av Mongoliet och nordöstra Kina. Gerbilen är ett grävande, socialt djur som är aktivt både under dag och natt. Deras hålor utgörs av komplicerade tunnelsystem med många ingångar, bohålor och matavdelningar. Deras naturliga pälsfärg är agouti/viltfärg, med i huvudsak brun päls med mörkpigmenterad hud, ljusare brunt mot vitt på undersidan (bröstkorg och mage), och mörkare längs ryggen. Andra färgvarianter som finns är svart, vit och kanel. Likaså förekommer kombinationer av svart eller brunt med ett vitt band runt bröstkorgen. Gerbilen har en doftkörtel som sitter mitt på bukens undersida och ses som en hårlös brun fläck.

Gerbilen är en nyfiken, vänlig och nästan luktlös gnagare, vilket gör den till ett populärt husdjur. Den har anpassat sig väl till fångenskap, och tycks vara relativt fri från vanligt förekommande infektiösa sjukdomar. Ökenråttan brukar varken bitas eller slåss, de är lätta att hålla rena, och relativt enkla att hantera. En gerbil blir vanligen 2-4 år gammal.

UTFODRING

I det vilda lever djuret på blad, frön och rötter. Gällande rekommendationer för utfodring i fångenskap säger att man ska ge gnagarpellets innehållande 20-22% protein. Det finns även fröfoder som säljs för ökenråttor, men dessa ska bara ges som tillskott till basfodret pellets. Ökenråttor föredrar solrosfrön framför pellets, men dessa frön innehåller låg nivå kalcium, men mycket fett och kolesterol. Om man bara utfodrar med fröfoder, leder detta ofta till fetma och bristsjukdomar. Andra tillskott till fodret kan vara sockerfria frukostflingor, fullkornsbröd av vete, pasta, ost, färsk frukt och grönsaker - allt i måttlig mängd. Gerbiler äter ca 5-8 gram mat per dag, de äter både dag och natt.

Även om gerbiler i det vilda inte behöver mycket vatten, eftersom de får i sig det mesta från maten de äter, så ska en ökenråtta i fångenskap tillförsäkras ständig tillgång till rent vatten. Otillräcklig vattentillgång kan leda till infertilitet, minskad kroppsvikt, och eventuellt dödsfall. Vatten kan ges i vattenflaskor, vilket är ett bra sätt att minska förorening av vattnet. Se alltid till att flaskan står tillräckligt lågt för djuret att lätt nå den. En vuxen gerbil dricker vanligen 4-10 ml vatten per dag. Även om denna mängd bara är en bråkdel av flaskans innehåll, så ska vattnet bytas dagligen, inte bara då flaskan är tömd!

HANTERING

Gerbilens naturliga vänlighet och nyfikenhet medför att den är ganska enkel att hantera. De flesta gerbiler går fram till en hand som införs i buren, och kan sedan lätt gripas i handflatan, eller fattas vid svansbasen. Se noga till att bara ta tag vid svansbasen, eftersom huden längre ner på svansen lätt dras av.

En gerbil som är ovan vid hantering kan hoppa och springa, men blir sällan aggressiv. När gerbilen väl blivit upplyft, kan den hållas fast med en hand som håller fast nackskinnet mellan tumme och pekfinger, medan svansbasen hålls fast mellan ringfinger och lillfinger. Gerbilen kan kämpa om den hålls på rygg eller manipuleras, så se noga till att den inte rymmer.

BUREN

Det finns flera olika typer av burar som är lämpliga för ökenråttor. Många av dessa är redan utrustade med "möbler", som t ex motionshjul, tunnel och bolåda. Dessa möbler, likaväl som ett tillräckligt djupt lager strö att gräva i, är nödvändigt för att djuret ska trivas. Burens hörn bör vara avrundade för att minska tuggandet. Gerbilen kan lätt tugga sig igenom trä, tunn plast, och mjuk metall. Buren bör därför vara gjord av rostfritt stål, hållbar plast eller glas. Tänk på att behållare av glas eller plast kraftigt minskar ventilationen och kan leda till problem med temperaturen och luftfuktigheten. Dessa material kan vara lämpliga till burar om åtminstone en sida i buren är öppen för att tillåta luftcirkulation. Tänk även på att buren ska vara rymningssäker!

Gerbilen trivs i burar med ett solitt golv med ett djupt lager strömaterial. Materialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt, och lätt att få tag på. Rivet papper och hyvelspån är att föredra. Förvissa Dig om att hyvelspånet är fritt från mögel och annan förorening. Se till att strömaterialet är minst 5 cm djupt i buren så att gerbilen kan gräva naturligt. I bolådan är bomull och rivet papper utmärkt material.

Vuxna gerbiler kräver en golvyta på minst 30 x 30 cm, och en burhöjd om minst 20 cm. Lämplig temperatur för gerbiler är 18-29 grader, med en luftfuktighet mellan 30-50%. Eftersom gerbilen är lika aktiv dag som natt, är det bäst med en dagscykel med 12 timmars ljus.

Gerbiler är sociala djur som brukar trivas bra i grupp. De putsar varandra, brottas och sover tillsammans. De kan dock ibland bli aggressiva mot nykomlingar, och de kan slåss om de hålls på små utrymmen, eller om de sätts ihop i vuxen ålder. Avelspar hålls tillsammans. Hanen hjälper ofta till att uppfostra ungarna.

Bur och utrustning ska rengöras noga åtminstone en gång per vecka men helst oftare. Ett undantag från detta är då det finns nyfödda ungar. Man bör då vänta tills ungarna är minst 2 veckor gamla. Andra faktorer som kan kräva ökad rengöring är antalet gerbiler i buren, vilken typ av strömaterial som används, samt burens konstruktion och storlek. Buren rengörs med hett vatten och ett icke-toxiskt rengöringsmedel, varefter den sköljs noga. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.

AVEL

Gerbiler ska paras ihop då de är könsmogna, vid 7-8 veckors ålder. De bildar monogama par som vanligen håller ihop hela livet. Den första parningen brukar ske runt 10-12 veckors ålder. Om paret splittras kan det vara svårt att kunna använda djuret i ett annat avelspar. Haremsavel, eller avel med två honor till en hane, kan också fungera men kan leda till en del slagsmål. Hanen deltar i skötseln av ungarna. Om hanen i stället flyttas ifrån buren under några veckor efter födelsen, kan detta leda till slagsmål då han senare återförs.

Dräktighetsperioden är vanligen 24-26 dagar. Om honan däremot paras direkt efter en förlossning, och alltså har diande ungar under nästa dräktighet, så varar denna dräktighet över 30 dagar. Kullstorleken är i medeltal 4-6 ungar. Ungarna föds blinda och nakna. Öronen öppnas vid 3-7 dagar, pälsen växer ut vid 7-10 dagar, framtänderna tränger fram vid 12-14 dagar, och ögonen öppnas vid 14-20 dagars ålder. Avvänjning sker efter ca 3 veckor.

Honans brunstcykel varar 4-6 dagar, med spontan ägglossning. Monogama par kan ge en ny kull var 30-40 dag, upp till totalt 6-7 kullar. Honan kan användas i avel till ca 18 mån ålder. Hanen är fertil till minst 24 mån ålder.

Unga gerbiler överges sällan, och brukar inte skadas eller ätas upp av föräldrarna. Faktorer som kan leda till att ungarna överges är små kullar, överdriven hantering av ungarna, brist på bomaterial, brist på ett område där boet kan gömmas undan. Om modern överger boet, kan ungarna uppfostras av fosterföräldrar om dessa har en egen kull i ungefär samma ålder. Handmatning av nyfödda gnagare är mycket svårt.

SJUKDOMAR

Epilepsi

Gerbiler har en ärftlig benägenhet att utveckla epileptiforma kramper. Förekomsten är 20-40% bland gerbilerna. Dessa kramper kan utlösas av skrämsel, hantering, eller ny miljö. Attackerna kan vara lindriga med lätt skakande, eller mycket kraftiga med våldsamma ryckningar i kroppen, krampaktiga rörelser och kollaps. Kramperna tycks inte ha några negativa långtidseffekter. I vissa fall kan mycket kraftiga kramper dock leda till döden, men detta är sällsynt. Behandling med krampdämpande medel är inte nödvändigt, och kan faktiskt ge allvarligare bieffekter än kramperna i sig. Man kan försöka förebygga kramperna hos genetiskt predisponerade djur genom att hantera djuren mycket under de första levnadsveckorna, samt genom att tillförsäkra dem om en stabil miljö med god kost.

Tappad svans

Felaktig hantering av gerbilen kan leda till att pälsen lossar på svansspetsen. Detta händer då djuret fattas i svansspetsen. Den hudlösa svansen dör och ramlar bort. Änden brukar läka utan komplikationer. I vissa fall kan svansen behöva amputeras.

Nosdermatit - kal nos

Gerbiler tappar ofta pälsen på nosen, och kan få öppna sår och krustor. Detta orsakas ofta av skavsår pga strävt strömaterial eller sträva ytor i buren. Det kan även orsakas av problem med den Harderiska körteln. Denna körtel sitter bakom ögat och bildar ett sekret som tömmer sig vid ögat. Därifrån rinner det in i näsan via tårkanalen. Detta sekret blandas med saliv och sprids över pälsen då gerbilen putsar sig. Ibland ses nosdermatit då körteln producerar för mycket sekret eller om materialet inte används.

Nosdermatit ses oftast hos unga vuxna gerbiler. Det börjar som en lokal pälsförlust och sprids sedan till ansiktet, benen och undersidan av kroppen. I allvarliga fall kan sekundära bakteriella infektioner förekomma. Om sjukdomen behandlas tidigt med lämpligt antibiotikum, så läker det ofta. Om det inte behandlas tidigt kan behandling i senare skede vara utsiktslös. Man kan ibland försöka med sandbad för att avlägsna överskottssekret från körteln.

Njursjukdom

Gamla gerbiler, 2,5-4 år gamla, drabbas ofta av avmagring, förlorad muskelmassa, dålig aptit och slöhet. Ibland ses även ökad törst. Dessa symptom stämmer in på njursjukdom. Behandlingen är enbart understödjande, med tonvikt på färskt rent vatten och mat för att förhindra stress, som annars i sin tur kan utlösa akut njursvikt.

Tumörer

Gerbiler har relativt hög benägenhet för cancer efter 2 års ålder. Oftast drabbas äggstockarna. Äggstockstumörer är vanligt hos hongerbiler med dåligt avelsresultat. De kan besväras av oförmåga att få ungar, små kullar, eller ökat bukomfång. Alla dessa tecken kan även ses vid äggstockscystor.

Huden är det näst vanligaste organet att drabbas av tumörer hos gerbiler. Plattepitelscarcinom och melanom är de vanligaste formerna. Melanom har en tendens att utvecklas runt öron, fötter eller vid svansbasen.

Doftkörteln på buken är den tredje vanligaste tumörplatsen. Denna körtel sitter mitt på buken. Det är en hårlös oval brun struktur, som oftast är mer framträdande hos hanar. Körteln bildar ett orangefärgat sekret som används för att märka revir. Tumörer i denna körtel ser ut som bölder på magen. Oftast är tumören inte elakartad, men drabbas ofta av sekundära bakteriella infektioner.

Många andra organ kan drabbas av cancer, men inte lika ofta. Kirurgisk åtgärd så tidigt som möjligt är den bästa behandlingsmetoden.

Tyzzers sjukdom

Den vanligaste infektionssjukdomen hos gerbiler är Tyzzers sjukdom, som orsakas av Clostridium piliforme, en tarmbakterie. Sjukdomen har hög dödlighet, framför allt hos unga gerbilhanar. Symptomen är ospecifika, och består framför allt av tufsig päls, slöhet, hopkrupen hållning och dålig aptit. Ibland ses diarré. Sjukdomen orsakar förändringar i hjärta, lever, lymfknutor och magtarmkanal. Diagnosen ställs vanligen vid obduktion.

Behandling är tetracyklin i dricksvattnet till en drabbad koloni. Understödjande behandling krävs till det enskilda djuret.

Förebyggande åtgärder är viktiga. En hög renlighet och minimal stress minskar avsevärt risken för denna sjukdom. Tyzzers sjukdom drabbar i typiska fall gerbiler som stressats av avvänjning, transport och nya miljöer. Noga rengöring före införandet av nya djur är viktigt.